Resan till Härjedalsritten 2005

Torsdagen den 7 juli kl 05.00 startade vi från Enebacken i Vretstorp.
Miro och Bosse, med mig, Linnea och Karin som nissar ska starta sin första 160 km klass.

Vi förbereder oss.
Förberedelserna har egentligen redan börjat på hösten 2004. Först mentalt för ryttaren Bosse och mig,
som ju är Miros matte.

Klarar Bosse det här? Hur kan han förbereda sig? Klarar Miro det här? Tränar vi tillräckligt,
hur ska det gå för min lilla häst, vill vi göra det här?
Okej! Målsättningen är klar med förbehåll. Allt beroende på hur träning och tävlingar före går.
Träningen drar igång riktigt på allvar i mitten på December. Första delmål är 2 x 80 på Nybygget i April.
Allt fortskrider enligt planerna, FEI- pass införskaffas, vaccination en gång till ( 1 gång / halvår nu)
Miro skos utan sulor under träning. Pengarna rullar, och det här är bara början.
Nissar bokas, Linnea och Karin vill följa med.
Kontakt med Ridsportförbundet. Hur går man tillväga? Vilka papper behövs?
Bosse är energisk, han tränar distans, och sig själv, både styrketräning och löpträning.
Jag försöker hinna med Miros dressyr + distansträning av Reyzianne.

Bakslag
Som alltid, när man har mål att nå, måste man räkna med bakslag.
Bosse åkte på skidresa med sin klass första veckan i februari.
Ramlade, och skadade tummen. 5 veckors ridförbud! Vad göra?
Reyzianne får några halv - lata veckor, Elin, Stina och jag delar på Miro.
Inte nog med det! Efter några veckor blir Miro kraftigt förkyld, det tar tid innan det går över.
Reyzianne snorar också. Träningen ligger på is. Höet börjar bli energilöst.
Vi övergår till ensilagebalar, fri tillgång i hagen.

Tävlingssäsongen börjar
Nu skos Miro med sulor runtom, fram till tävlingssängonens slut, då han får gå barfota.
Eftersom vi inte känner att träningen rullat på som vi önskat, avstår vi 2 x 80 i April,
och Miro genomför en 80 km klass i stället. Långsam som träning.

Vi ändrar Reyziannes tävlingsplan, till Linneas förtret,
(vi skulle rida Kinnekulle ihop samma helg)
för att kunna åka på 120 km tävling med Miro i början på maj.
Miro o Bosse genomför tävlingen som är individuellt SM och slutar som 7-a.

Träningen intensifieras med mer intervallträning och tuff backträning.
Efter en tid börjar benen säga ifrån. Trots kylning och lindade ben med
ull - paddar efter hård träning. Vad göra?
I planerna ingår också kontroll av Miro, hälsoundersökning fick vi i samma
veva som passet utfärdades, men vi vill vara ännu mera noggranna.
Equit-terapeuten Ingela Brinkefeldt, som också är distansryttare, gör en koll av Miro.
Får rekommendation att vara försiktiga med benen före tävlingen.
Annars är Miro mjuk o och fin i musklerna och han har inte ont någonstans.
Vi får låna Back on Track paddar av Camilla, för att se om de funkar. Det gör de.

Bosse löptränar nu ca 20 km i veckan.

Veckan före
Veckan före tävlingen bränner Bosse ordentligt med en tuff löpträning
och sen laddar han kolhydrater och mycket vätska.
Miro får nya fina skor med sulor och en riktig lungventilering med hjälp av snabbgalopp i backe.
Han är dock lite för tjock. För lite motion sista veckan tyvärr, på grund av benen.
Jag planerar resan tillsammans med Karin, som är den bästa matmamma jag vet,
går igenom lite detaljer om hinktillfällena med Linnea.
Linnea rakar även av det mesta av Miros päls, ifall det blir varmt.
Man kan alltid lägga på ett täcke om det blir kyligt.

Jag packar i flera dagar, vi ska vara borta i fyra dygn med vår häst.
Mitt i alltihop rymmer fåren fyra gånger/ dygn och Bosse är fast med
stängsling. Själv jobbar jag som intensivast hittills med nya och gamla ridelever.
Miro duschas kvällen före o stallas in med mycket vatten och hö
tillsammans med sin älskling Reyzianne.
Elin som vaktar djur o gård kommer och får lite instruktioner,
hon tar sen hem vår hund Freja som inte får följa med på resan.

Resdagen
Karin kommer 04.55. vi lastar på Miro , som glatt knallar på, för han vet vad han ska göra,
det har han förstått redan när jag började packa transporten.
(Förra gången jag packade, blev han djupt besviken,
eftersom det var Reyzianne som hämtades i hagen och han fick stå kvar).
Vi startar resan och plockar upp en halvvaken Linnea på vägen.
Karin är pigg som en lärka, och börjar dra sina rövarhistorier på en gång.
Ingen kan sova, för vi garvar så vi får ont i magen.
Kort pinkepaus och frukostmacka med kaffe i Filipstad. Miro ser ut att trivas.
Vi har lovat Camilla att hålla henne underättad om tävlingens fortskridande,
så hon snabbt kan lägga ut på internet. Med ett flin på läpparna SMS-ar vi att vi haft pinkepaus.
Finns det månne nåt intresse för detta?
Sammanlagd räknar vi med att resan tar åtta timmar med en timmes paus. Vi ska åka 43 mil.
Halvvägs får Miro komma ut ur transporten,
Var är alla hästar? – Undrar han förvirrat. Efter en stund förstår han att det var nog ingen tävling här,
han börjar beta och kissar, men vill inte dricka. Som vanligt alltså.
Efter ca en timme far vi vidare. Ännu en kort paus,
nu är det väldigt kulligt och bergigt jämfört med Närkeslätten och långt bort ser vi snö på fjället.

Sveg
Det verkar vara ett trevligt samhälle. Vi åker förbi campingen där vi ska bo i en stuga.
På andra sidan älven håller Svegs -kalaset på att dra igång.

Vi letar oss fram till stallet. Till vår förvåning är det som att komma till en öken.
Sand, sand, överallt. Hela tävlingsområdet är som en enda stor sandlåda. Inte ett grässtrå.
Runtom området är det tallskog med vitmossa och ljung.
Vi ser höga bergskedjor runtom, vi vet att Miro o Bosse ska upp på några av dom. Hisnande känsla!

Stallet
En tjej som heter Jessika kommer och visar oss var vi ska ta vägen.
16-milshästarna ska stå i ena änden av stallet. Dit får inga andra hästar komma.
De övervakas av ett patrullerande vaktbolag. Vi får disponera boxen mittemot Miros till våra saker.
Till vår glädje får vi veta att vi får använda boxarna i pauserna under tävlingen.
Det innebär att vi som alltid har så mycket prylar med oss,
bara behöver ha vatten och pulsmätare utanför. Som tur vad har redan en häst kommit,
så Miro är lugn och samlad. Han äter och dricker.

Sen
Vi träffade några funktionärer, kollade lite tider och åkte sen och installerade oss på campingen.
Tog ett dopp i den rinnande Ljusnan. Härligt. Bosse fick då smeknamnet Näcken,
för han bara näckade hela tiden när vi badade. Vi hade ca 3 km till stallet.
Det blev några vändor dom här dagarna. Miro skulle få vatten och fodras,
däremellan promeneras och ridas. Karin fixade underbar mat. Mums.

Dagen före tävling
Vi fick kartor på morgonen, så vi kunde alternera mellan att kolla
banor och hinkplatser med att valla Miro.
Vi fick tips om ett gärde med ängsgräs 2 km från tävlingsplatsen.
Dit åkte vi ofta och repade gräs till Miro. Framåt eftermiddagen var det dags för förbesiktning.
Miro var nu hel - laddad för nu hade de andra hästarna anlänt och
han visste ju att nu skulle allt starten gå snart.
Jag brukar inte ha så stora problem att få honom hanterbar men nu var det svårt.
När han skulle besiktas ville han heller inte stå still riktigt, så jag blev genomsvettig.
På plats fanns landslagstränaren, landslagsveterinären, en polsk FEI – veterinär,
tre svenska domare, en från Dubai och en från Holland.
I programmet och på vet.kortet stod det att Miro var arab.
Vem läste så noga i anmälan att man kunde tro det var en
Welch Cob med i den klassen?Det ändrades snabbt. Förbesiktningen gick bra.
Bosse vägde in sig själv och sadlarna.
Vi har lite marginal. Gränsen går vid 75 kg med sadel, under det krävs extravikter.
Hem och fixa matsäck o de sista detaljerna, tillbaka o natta hästen o sen Bosse.
När vi skulle lägga oss, började det spelas musik från andra sidan älven och mina öronproppar åkte i.
Stackars Karin sov inte mycket den natten.

Tävlingsdagen
Nu blev det samma procedur som det brukar bli på morgonen. Linnea,
som är en väldigt duktig hinknisse och dessutom ryttare, så hon vet vad som gäller,
for till stallet 03.15. Vi andra gick upp 03.30. Karin fixade i ordning käket och
jag hjälpte den nu laddade o nervöse Bosse att hitta tävlingskläderna.
Kl. 04.00 Är vi vid tävlingsplatsen och börjar fixa inför start.

Starten
04.30 Bosse ska upp på Miro. Han vill inte stå still. På plats finns ryttarna
och deras hinknissar + en svensk veterinär och polacken.
Domarna sköter starten och klockan.
6 stycken glada ryttare och hästar skrittar ut ur starten mot bergen i Norr.
Framför sig har de den tuffaste delen av banan. 5 km sugande uppförsbacke,
därefter ett kalhygge, som om man går det minsta utanför snitslingen är förändisk.
Slingan är 40 km, kl. är 05.00 det är 25 grader varmt.

Första slingan
Tempot ligger på 14 km/tim ungefär,
Bosse tycker det är lite fort med tanke på de branta backarna som väntar och den långa, varma,
dagen de har framför sig. Men vill heller inte gå själv i 16 mil, så han följer med.
Miro däremot, tycker det går för sakta. När de två i täten öppnar en lucka mellan sig,
kastar sig Miro med full kraft in mellan dom. -Nu du husse, nu tar vi dom, verkar han tänka.
Efter en mil hinkar vi. Miro vill inte ha vatten, men han brukar inte dricka så tidigt.
Äter ett äpple o en morot. Nu börjar den långa sega stigningen, o sen över kalhygget.
Vi åker runt berget för att möta på andra sidan. Alla bilar åker tillsammans.
När ryttarna kommer upp vid hygget, har de en otroligt vacker syn framför sig.
Bosse tog oss med upp dagen efter för att vi skulle få se. Det är obeskrivligt vackert.
Vid nästa hinkställe hinner vi ta en macka o kaffe och gå i busken.
Alla nissar småpratar lite med varandra. Börje berättar om när han red där.
Plötsligt kommer hovslagarens bil åkandes förbi upp mot berget.
Alla kollar sina mobiler oroligt. Har någon tappat en sko?
Hovslagaren kommer tillbaka, han är en klok man och vet var ev. tappsko blir aktuell.
Men ingen denna gång som tur var. Ryttarna kommer, o tar god tid på sig.
En hoppar av för att gå i busken. Miro dricker och äter lite gräs. Ovanligt tidigt för honom.
Anna hade innan börjat släppa de andra då och då.
Bosse frågar om hon vill rida saktare tillsammans med honom,
eftersom hans plan för ritten är att rida saktare från början.
Det vill hon. De väntar en stund, och ger sig sen iväg. Vi åker tillbaka till tävlingsplatsen,
Miro får vatten av andra hinkteam efter vägen.
Karin som väntar i grinden är i full färd med att värma pasta åt Bosse.

När de kommer in i grinden har de 30 min in i pulsen och sen 30 min. vila.
Miro är pigg, men det tar en stund innan han pulsar ner. Anmärkning på hud o slemhinnor.
Men ok. att fortsätta. Miro äter och dricker i pausen i lugn o ro i boxen.
Så gör även Bosse i sin box. Fr.om 3-e grind ska 16-milarna ha re - inspection.
Dvs. inom 10 min före ut-tid ska hästarna besiktas igen.
Då med eller utan sadel. Detta gäller dock inte nu.

Andra slingan 30 km.
Bosse o Miro knallar iväg 5 min. efter Anna. Borta i skogsbrynet väntar hon.
Hon vill inte rida själv. Bosse blir jätteglad. Nu har de sällskap,
Han hade väntat sig att få rida resterande 12 mil alldeles ensam.
Roligare för både häst o ryttare att få sällskap. De andra har gått ut en stund tidigare.
I grinden får vi rapporter om 50-60 grader varmt på hyggena de ska igenom.
Sand, ljung, vitmossa o berg. Bosse sa efteråt att det var som att rida i en adventsljusstake.
Men vackert. Jag stannar i grinden. Karin hade långtråkigt och vill åka med o hinka.
Jag får rapporter från Karin om hur hinkningarna går. Miro dricker och äter.
Bosse med. Han har 1 liter vatten på sadeln, den går åt fort.
Redan vid 2 mil på första slingan bad han om sportdryck och saltgurka.
Även Miro får salt i vattnet hela tiden. Mat efter vägen, gräs, betfor, frukt.
Jag hinner plocka ordning i grinden, mocka, äta, läsa tidningen och vila.
Sen kommer de…….
Miro har bitvis dragit under vägen.
Han som helst ligger bakom. När det kommer en bro eller vägräcken är det Miro som är tuff och går först.
Pigg hela slingan.

I grinden
Väl i grind går inte pulsen ner. Vi kyler och kyler. Vi försöker få honom att kissa och håller honom i skugga.
Efter 28 min. ger vi upp och går in i grind. 68 i puls. Icke godkänd.
Polacken visar mig att han är uttorkad och slemhinnorna är dåliga. Miro vill inte springa.
Vi får order att ställa in honom och försöka få honom att dricka och äta. Det gör han.
Jag skojar lite med Bosse o säger till honom att vi kan åka bort till slalombacken
så han själv får springa i den i alla fall, eftersom han tränat för det.
Veterinären kommer efter ca 1 timme och tittar till Miro. Hon ber oss gå lite med honom.
Karin och Linnea har följt med Annas hinknisse som åker själv, för att hålla henne sällskap.
Anna rider nu ensam på en 15 km slinga.
Plötsligt kommer Karin infarandes, vi har punka, måste låna eran bil.
OK. ta den, det klart ni måste ha en bil.

Promenaden
Bosse tar Miro, som lunkar efter, och går längst med vägen där besiktningen är.
Han går i skuggan i ljungen. Miro tar en bit ljung då och då. Jag går med.
Vi går fram till vägkanten i solen. Dubai- domaren kommer och vill ta kort.
Plötsligt vill Miro rulla sig i sanden. Inte alls konstigt med tanke på knotten.
Han kan inte rulla över, så han brukar gunga lite på ena sidan och sen resa sig ,
för att sen ta den andra sidan. Miro gungar en gång, sen lägger han ner huvet.
-Dra upp honom, säger jag till Bosse, det här känns inte bra.
Domaren från Dubai vill ta kort på en rullandes häst o blir lite besviken.
Bosse drar i grimskaftet o jag puttar på. Han reser sig, går några meter, sen lägger han sig igen.
Stilla. Den här gången förstår vi att det inte är okej. Bosse drar jag puttar, det hjälper inte.
Jag sparkar till honom i baken, han kommer upp.
Vi måste in. Bosse drar, jag lyfter nästan ändan på honom steg för steg för att få honom att gå.
Veterinärerna kommer rusandes.
Vi baxar hästen in i Boxen. Snabbt in med en nål i halsen.
Miro som är fruktansvärt stickrädd orkar faktiskt protestera lite.
Vi håller honom fast. Polacken hoppar upp på räckena runt boxen och hänger upp droppet,
och så var det kopplat. De öser in tio liter. Full fart. Jag kan inte hålla tårarna tillbaka,
vad har jag gjort med min lilla bubbe, vad har jag utsatt honom för.
Bosse eller jag sitter på en stol hos honom hela tiden när droppet rusar in i hans blod.
Miro bara står där, hänger med huvudet. Var är min buffliga, tappra lilla häst?
-Miro har fått värmekollaps.

Återhämtningen

Sakta men säkert blir Miro piggare igen.Grovfodret är okej, vatten o salt tillgängligt.
När 10 liter gått in i hans blod och droppet är bortkopplat, börjar han gå runt i boxen,
lyssnandes efter de andra hästarna.
I boxen bredvid står ett arabsto som fick bryta i första grind.
Hon har också fått dropp tidigare. Miro är inte ensam häst i stallet,
men börjar ändå längta efter att få följa de andra tävlande.
Han håller ständigt utkik ut genom boxfönstret, där han vet att de försvann senast.
Han börjar se riktigt pigg ut. Veterinärerna tittar till honom ofta.
Ska en häst bli dålig ska det vara på en sån här tävling.
Med facit i hand, inser både vi och veterinärer att Miro med sin tjocka hud,
jämfört med arabernas, inte alls skulle startat i den här värmen.
Araberna har tunnare hud, och klarar värmen bättre.
Dock är närmsta granne arab och ytterliggare en arab,
fast i 85-km klassen fick också dropp under dagen.

Vad hände sen då?
Så småningom kunde vi berätta för Linnea och Karin som var på banan, om vad som hänt.
En av domarna kom in från banan med tårarna i ögonen och kramade om oss.
Alla medryttare undrade hur det var med våran Miro.
Vi kände sån otrolig medkänsla och förståelse från alla runt omkring.
Veterinärerna var fantastiska. Miro fick vila och vätska snabbt.
Han blev snabbt bra, tack vare insatsen från veterinärerna.
Vi ska kolla upp hans värden på ATG under veckan, så allt är okej för vidare tävlande.
Idag, måndag efter tävling, går han nöjt i hagen med sina ston.

Resten av tävlingen då?
Anna slet vidare i värmen själv , 15 km. De gick igenom besiktningen,
men kände att allt inte var bra, så de bröt. Ett strongt beslut tycker jag.
All heder åt henne. Nästa slinga hade varit 40 km helt ensam med 60 gradig värme.

Kvar i 160 km klassen fanns tre tävlande.
De hade efter eget konfererande på banan beslutat att inte rida näst sista slingan där slalombacken ingick.
Den var 20 km.De tyckte att det var djurplågeri.
Samma åsikt hade tydligen tävlingsledningen.
De hade redan ändrat banan, så slalombacken inte ingick alls.
De hade beslutat att alla hästar i alla klasser skulle göra en
re-inspection innan de fick gå ut på nästa slinga igen. Allt p.ga de tuffa förhållandena.
Vi befann oss i `Dubai´ fast med berg också. Uttryckte sig någon.

Nu är det ju så, att Härjedalsritten är en fantastisk tävling, med fantastisk natur.
Dessutom har de helt fantastiska funktionärer, ett föredöme för andra helt enkelt.
Toppen-markerade banor, ja, allt var faktiskt perfekt, utom vädret. Och vem styr över det?
Så jag rekommenderar den varmt. Fast inte varmt när det gäller grader.
Miro kommer att hålla sig undan värmen i fortsättningen, men vem vet om inte Rezy dyker upp där så småningom.

Tre ryttare fortsatte på näst sista slingan, en bröt, pg. a värmen. En blev utesluten pg.a hälta i sista grind,
men hade som ryttare tveksamheter om hon hade orkat ända fram om hon hade fått fortsätta.

Till sist var det bara Norskan Ellen Suhr kvar. Hon red sista slingan själv på 15 km i ett mycket långsamt tempo.
Påhejad av ett tiotal hinknissar efter banan .23.51 gick hon i mål.
Där mötte funktionärsstaben, andra tävlande med nissar, hästen Hendrix och Miro.

Sammanfattning av tävlingen

Värmebölja i Härjedalen.
Tre godkända i 85 km klassen. En i 160 km.
Vi har lärt oss massor, misstag som vi aldrig skulle förstått utan det här,
och bra saker som vi gör, har fått bekräftelse.
De erfarna Medryttarna har varit bussiga och ställt upp och svarat på många frågor.

Efterbesiktningen
Dagen efter besiktas alla hästar i 160 km klassen. Miro såg pigg o fräsch ut.
Veterinären trodde han skulle ha kunnat starta igen redan dagen efter.

Semestern då?
Ja, söndagen använde vi till att städa stugan, bada och titta på utsikten.
O så vallade vi Miro förstås. På kvällen åkte vi hem o körde under natten när det var svalt.
Ingen större vila att åka på tävling, men spännande är det.

Anki